.

Vi var på Bonniers utställning i fredags. På utställningen valde jag ett verk. Verket gav en väldigt dyster känsla, enligt mig. Det var ett litet hus. Huset var grått/blått/lila. Med en trist färgskala. Det var ett rep som hängde på ena husväggen som gav mig tanken om självmord. Det var ett rep som var knutet som om någon skulle hänga sig. Huset hade ett speciellt format tak också. Den var lite bucklig. Man kunde gå in i huset. Inne i huset var det ett mörkt rum, med svarta väggar, svart golv och svart tak. Den ena väggen var endast en stor tv/skynke, där de visade en film. Filmen handlade om en flicka som inte började prata förens hon var 8 år gammal. När hon var 8 år gammal skickade hennes mamma henne till en fotograf som skulle ta ett självporträtt på flickan. När hon såg fotot på sig själv sa hon ”Är det här jag?” Det var första flickan sa någonsin. Alla blev jätte glada att hon väl hade börjat prata, men enligt flickan var det hennes värsta år. Det visade sig att flickan har ett fotografiskt minne, och då hon började prata försvann hennes fotografiska minne mer och mer. Det kändes som att förlora ett sinne, förklarade de.
På filmen visa de att hon ville bli en kamera. Hon klev in i en sorts påse eller tält eller vad det var. Jag tror ganska säkert att hon inte gjorde det i verkligheten. Jag tror inte att hon gick in i tält eller påsen, eller var det var. Hon visade bara hur hon kände sig. Inte bli en kamera, ett objekt.
Filmen var inte visas från flickans synvinkel, utan jag tror det var mamman som berättade och beskrev i filmen.

Rummets uppbyggnad tyckte jag var bra. Eftersom man just gick in i huset för att se filmen, var riktigt coolt. Jag kom mer ”in” i verket. Både bokstavligt och inte. 
Man kände sig som en del av verket. Det bidrog till en starkare känsla.
Själva filmen var gjord i svart vit och hade väldigt mörka effekter. Effekterna gav en obehaglig och deprimerande känsla. Verket hade mörka färger, svartvitt, filmen såg ut att vara filmad för längesedan. Man hade gjort filmen ”äldre”, med det menar jag att den såg äldre ut än vad den egentligen var. Färgerna och effekterna passade bra till budskapet.
Det var nog för att visa att händelsen hände för ett tag sen och inte i nutid. Man använde sig nog av just den färgskalan för att visa att det inte var en glad tid, utan det var en dyster tid.
Flickan i filmen var tjejen som hade skapat själva huset på utställningen.
Jag får som sagt en dyster känsla och jag fick tanke av att även fast en sak som är jätte viktig för en individ, som nu att prata. Att kunna prata är jätte viktigt så alla runt henne blev jätte glada, men hon blev deprimerad och ledsen av det. Det borde ha varit hennes lyckligaste tid, men det var det inte. Inte för henne.

Jag valde detta verk eftersom jag tyckte verket var intressant och jag kunde ”leva” in i verket. Istället för att endast kolla på en tavla, kunde man vara delaktig i verket.
Jag blev delaktig eftersom jag kunde samtidigt känna igen hennes känslor som visades. Då syftar jag inte bara på mig och mina känslor. Utan att många andra också känner igen sig i det. De flesta har nog känt känslan att man borde vara glad över något, men det är man inte. Det är en speciell känsla.
Även att man kunde se och ”gå in i” verket. Både bokstavligt och inte.

Som sagt verket består av huset och filmen. De samspelar med varandra genom att huset visades i filmen ibland. Då kändes filmen och verket mer levande. Om man skulle ta bort något av de, antingen filmen eller huset skulle det inte bli samma sak. Verket skulle inte bli lika levande och verklighetstroget.
Jag tror att verket handlar om att människor reagerar olika på saker. Man ska inte ge upp sin talang för att andra säger och tycker det. Att man ska se olika sidor av allting. Fick en tanke att man måste offra något för att få något annat. Men mest att man inte ska döma någonting eller någon, eftersom man inte vet den andras synvinkel och syn på saken.
Konstnären använde sig av tv och film. Men huset var ju byggt av flicka som även är konstnären. Man kunde ha lagt till mer saker i mörka rummet. Man kunde lägga in fler objekt som fanns i filmen. Som att exempel sätta upp självporträttet av flickan på väggen i mörka rummet. Självporträttet som hade startat allt.

Vi har från en text ritat en bild som förmedlar den känslan vi får när vi hör denna text. Jag valde låten Time bomb med bandet All time low.  Hela låten handlar om tid. De sjunger om och om igen ”Vi är som en tid ställd bomb”.

Jag valde denna låt eftersom jag tycker om både texten och låten väldigt mycket. Jag tycker att den passar väldigt bra in på en sak som händer i mitt liv just nu. Enligt mig handlar låten/texten om två människor som är väldigt stressade men ändå gör vad som helst för varandra. Att inte låta den andra gå.

Det jag menar med att jag känner igen mig i låten, är för att jag och en person som jag tycker om väldigt mycket går i helt olika skolor långt ifrån varandra, vi har mycket läxor och vi har sjukt lite tid för annat och varandra. Men vi måste ändå träffa varandra för att kunna fortsätta vara lika stressade och fortsätta som vi gör nu. Vi behöver varandra.

Ett utdrag från texten:

”Just two kids, stupid and fearless

Like a bullet shooting a lesson

There's only one way down this road

It was like a time bomb, set into motion

We knew that we were destined to explode

And if I had to pull you out of the wreckage

You know I'm never gonna let you go

We’re like a time bomb

Gonna lose it, let's defuse it

Baby, we’re like a time bomb

But I need it

Wouldn't have it any other way”

Jag har ritat en skiss och en färdig bild.  De blev inte likadana men själva grundidén blev desamma. Jag valde att rita med färgpennor eftersom jag har använt mig mycket av Photoshop under kursen. Ville visa att jag även kan hantera färgpennor.

Redan från första början tänkte jag låten/texten som att den utspelar sig runt 1800-talet. Alltså lite gammeldags tema. Jag ville att bilden skulle ha bruna färger i olika nyanser, bilden skulle vara varm och ge en mättnad känsla. Som att bilden är tagen från förr och speglar ett gammalt minne. De har gamla romerska klockor som huvud eftersom allt handlar om tid, de har finkläder på sig som om de är på bal. De ser självsäkra ut eftersom de inte är osäkra på varandra.

Först på min skiss tänkte jag att mannen lutar sig mot kvinnan, på mannens bakhuvud är det en bomb. Men jag tyckte att det såg mer ut som att mannen försöker lura kvinnan, att han är den enda med bomben. Så istället för bomb på mannens bakhuvud ersatte jag de med att mannen och kvinnan står bredvid varandra istället för mitt i mot och de har en varsin sladd som de är fastknutna i, sladden leder sen till en bomb.Det symboliserar att om de går ifrån varandra kommer bomben gå sönder. Likadant som jag tycker det är i verkligheten. Om den personen försvinner och går kommer det bli rubbning i mitt liv. Det är likadant med bilden. De klarar sig inte utan varandra.

Det är mycket klockor i både skissen och den färdiga bilden, de betyder att de är beroende av tid. Man kan inte göra någonting åt all tidspress utan det är bara att ta det som det är och göra det bästa av situationen.

På min skiss ritade jag att man såg miljön också. Att man såg att de dansade i ett gammalt lusthus på kvällen. Men jag tog bort det eftersom man fokuserade mycket på själva situationen än kvinnan och mannen. Det blev även för plottrigt med miljön. Jag ersatte de med en jätte stor gammal romersk klocka istället, eftersom då märker man mer tydligt att det handlar om tid. Tid överallt.

Eftersom jag ville ha en gammeldags bild använde jag mig som sagt av mycket brunt och även grått, orange, svart och ”svaga” färger.

Det är bl.a. en hörna som är annorlunda än vad de andra hörnen är på bilden. Det var för att jag tänkte lägga till en orange nyans till bakgrunden för att ge en varmare känsla. Men det såg mest bara konstigt ut.Det jag skulle vilja ändra med bilden är att göra bomben mer stark i färgen, även lagt ner mer tid på den och gjort den större i storleken än vad den är nu. Det jag är nöjd med på bilden är klockorna. Jag tyckte att färgerna på klockorna blev fina och att det var bra att jag la ner extra tid på de små dekorationerna.

Vi har haft ett graffitiprojekt som i slutändan har blivit en utställning. Utställningen var till för 9:or som ska söka gymnasium.

Jag har varit med i grupp 1. Vi hade i uppgift att göra affischer, hitta sponsorer, boka klassrum, se till att alla gjorde sitt jobb, även se till att vi hade muggar och skålar till utställningsdagen, osv. Alltså så att allt fungerade allmänt. I min grupp har jag gjort en affisch som vi sedan har satt upp i olika skolor. Jag har hjälpt att leta/skickat förfrågningar till olika företag om sponsring.  Dagen då utställningen var frågade jag om någon av grupperna behövde hjälp. Jag hjälpte till med att hänga upp pengarna i taket, sätta upp bilderna på väggen, leta efter snören, bar upp olika saker från ”källaren”.  Jag försökte även ge bra idéer på hur utställningen kunde se ut, (inte för vi använde någon av mina idéer men jag försökte ;) ). Jag gjorde lite allt möjligt, försökte bidrag med det som behövdes.

Från en liten grupp till en stor grupp har vår grupp påverkat bl.a. att folk vet att vi ska ha vår utställning. Så mer 9:or kom.

Eftersom vi fixade sponsorer så hade vi ju även godis och läsk på utställningen. Något vi kunde bjuda på så det blir trevligare att vara där. Vi ordnade så vi hade rum att ha vår utställning i. Så alltså har vår lilla grupp påverkat ”grunden” till en utställning. Tillsammans med de andra grupperna har vi lyckas med en  hel utställning där alla har gjort olika saker.

Jag hade kunnat våga fråga mer och försökt hjälpa till mer under processens gång, inte sista dagen bara. Jag kunde även ha lagt mer tid på min affisch och gjort den bättre. Den blev inte som jag hade tänkt mig. Min skiss och den färdiga slutprodukten (Affischen) blev helt olika. I min första skiss hade jag ritat en människa med svarta kläder som är fotad bakifrån, så man inte kan se vem det är. ”Den” skulle även spraya med sprayfärg på en stenvägg. När jag skulle göra min affisch på riktigt så blev det bara konstigt med skiss-idéen. Fotot blev inte så bra taget och det passade inte ihop med själva ”ämnet”. Jag skulle göra en affisch inte en artikel om kriminalitet. Så jag gjorde om den och jag tänkte att jag skulle ha en sprayburk och allt runt omkring skulle bara vara svart. Men det såg jätte tråkigt ut och väldigt mörkt. Så jag gjorde om igen, då blev det en grå tegelstensvägg med text i lysande färger. Jag valde att ha ”lysande” blå och ”lysande” rosa färg på den gråa tegelstensväggen som är bakgrunden. Texten lyste i två färger och med mycket färg fångar man blickar. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig ändå. Affischen blev mörk och väldigt tråkig. Den hade några missar och jag skulle kunnat förbättra den.

Det jag även kunde gjort annorlunda i min grupp är att vara mer aktiv. Det tyckte jag även att gruppen kunde gjort annorlunda, att vara mer aktiva.       Jag tycker att det känns som att jag och min grupp var aktiva och gjorde mer de första veckorna. Men ju längre allt gick desto mer tappade vi orken och var inte lika aktiva som de första veckorna. Jag tyckte att sammanhållningen i gruppen inte var den bästa heller.                                        Jag tyckte vi var duktiga som sagt de första lektionerna och om vi hade varit mer aktiva som då, hade det nog blivit ännu bättre!  Men jag tyckte vår grupp var effektiva och samarbetade tillslut. På utställningsdagen var vi effektiva och duktiga enligt mig.

Vi i klassen kunde ha mer sammanhållning också. Om hela klassen hade hjälpt varandra lite mer och inte bara på utställningsdagen hade det underlättat lite tror jag.

Jag har insett hur mycket samarbete underlättar. Jag har även insett att jag i en liten grupp faktiskt har en stor betydelse i en större grupp också.

Klassen ändrade och provade olika sätt på hur vi skulle lägga upp allt utseendemässigt på utställningen.

Under processens gång kom vi i grupp 1 på att det blev lättare om vi dela upp oss i vår lilla grupp också. För om 8 personer ska göra allt tillsammans blev det rörigt. Det hjälpte bl.a. när vi satte upp affischerna i olika skolor. Det gick fortare om några åkte till en annan skola samtidigt. Då spar vi tid än vad vi hade gjort om vi hade gått 8 st tillsammans.